"Klubb Krökman"

Tittar på SKAM! Och kan till en början inte släppa att det tuffa killgänget i trean kallar sig Penetrators. Först tänker jag: overkligt. Men då berättar Linnea att några treor på Lidingö krävde att andra skulle kalla dem Wolfpack. 

Och så minns jag plötsligt att på Norra Real hette det häftiga grabbgänget Klubb Krökman. Haha, de kallade sig verkligen så och tryckte upp tröjor som de vandrade omkring med i korridorerna. Nej, de var inte neandertalare. De var bara ett gäng sköningar som gillade att dra bögskämt och kissa på varandras fötter när de duschade.

Rave!

Kim tvingade med mig på en ravefest i helgen. Lokalen befolkades uteslutande av den sortens människor som förklarat krig mot sin personliga hygien så till den grad att de vandrar omkring med ett eget ekosystem i håret.

Det var verkligen the wild, wild west därinne. Men medan alla andra tuggade ecstasy så Göran Hägglund-smuttade jag myndigt på en ljummen öl.

När en tjej med lila hår och en metallbit utstickande genom näsan slickade mig på kinden beslöt jag mig att det var dags att gå hem. 

Själv har jag bara provat knark i ungdomen. En gång var jag så hög att jag trodde att en insekt uppehöll sig på min kropp. Och hur jag än slet i den lilla djävulen vägrade krypet att försvinna.

Efter en stunds rivande och slitande insåg jag att det var min högra bröstvårta jag var i färd med att avlägsna från min bleka pojkkropp.

Gymmet

Jag beslöt mig tidigare idag för att gå till gymmet. När jag klev in i omklädningsrummet luktade det starkt av fisk. Detta gjorde mig förvirrad – hade jag av misstag förvirrat mig till en klippa på Arktis och befann mig således bland sälar? 

Nej, det var bara ett avskum till människa som med död blick åt tonfisk ur en burk.

Jag skyndade mig att byta om, sjönk ner på en roddmaskin och försökte lyssna på Calle Schulman och Pontus Gårdingers podcast. Det visade sig omöjligt. Allt jag hörde var vilda bänkpress-stön från de fria vikterna. 

Jag skyndade mig dit, ivrig att upptäcka hur en människa som låter som ett döende klövdjur ser ut. Och jag blev inte besviken. Killen var så stor att han borde bära en registreringsskylt om halsen. Eller han var i alla fall så pass stor att hans svarta linne var alldeles för litet. 

Plötsligt fann jag mig stå och stirra på en förhudsrosa liten bröstvårta som ilsket stirrade tillbaka på mig. Detta hände för två timmar sedan. Nu sitter jag i soffan, kramar mig själv som en skeppsbruten och försöker bara överleva.

Råttbiff!

Sitter hemma och skriver när pappa ringer. Han kommer från Sydamerika och man vet ju hur det blir när tangodansare ska handskas med våra svenska "s". 

Han vill bjuda mig på middag. Jag frågar vad han ska laga. "Råttbiff med potatisgratäng", säger han.

Tankarna far runt som en roulettekula i skallen – innan jag förstår att han menar rostbiff.

Alla får plus!

Kom att tänka på när Alex Schulman hade sin härliga "Alla får PLUS-blogg" på Aftonbladet. Var inte det trevligt? Jag tänkte återuppliva formatet här i min egen dagbok:

Sängen var tom när jag vaknade. Jag njöt och bredde ut mig som ett vägkorsning över lakanen ➕➕➕➕. Gick upp. Linnea satt i lotusställning på en spikmatta i vardagsrummet och drack varmt vatten med en färglös rot i. 

Linneas morgonhumör: ➕➕. Schvungen i den där lotusställningen: ➕. Vatten med rot: ➕. 

Duschade men luktade ändå illa. Insåg att det kom från min mun. Det var odören från helvetet. Stanken var ➕➕➕➕ i all sin vidriga prakt. Det luktade som att ett litet djur, en gnagare eller något annat skit, krupit in och lagt sig för att dö därinne. Detta fick mig att genast tänka på att jag avskyr filmer där förälskade par ligger ansikte mot ansikte och pratar om morgonen. Osmakligt, overkligt. 

Man utsätter väl inte en annan människa för doften av kadaver på det där sättet? Linnea hade skallat mig om jag gjorde så. Alla filmer där äckligheter av den sorten försiggår är i min värld per automatik ➕. 

Tog den bild på mig och Linnea som ni ser här ovan. Släntrade ner till Kafé Valand på hörnet ➕➕➕➕. Skrev ett kapitel i romanen. Jag säger att den är ➕➕➕ men alla förståsigpåare kommer hiva fram stora motorsågen och ge den ➖. 

Nåja, they can´t take away my dignity. Den biten av min själ amputerade jag själv när jag i en tv-studio frågade Pernilla Wahlgren ➕➕➕➕ om ryktet som säger att hon saknar navel är sant. 

Och här sitter jag nu, läser igenom detta inlägg och ger mig själv som människa: ➕➕.

Linnea måste sluta prata som Kristian Luuk

För flera år sedan köpte jag en brun skinnjacka av flygarmodell.
Andra män förstår ögonblickligen jackans storhet – säg att jag skulle ta den på mig och gå på herrmiddag, då skulle jag genast bli the center of attention och föremål för uppskattande ord och härliga "jag är inte bög"-ryggdunkningar.

Den enda man som hånat den är en packad stekare med incestlockar som utanför Sturecompagniet fattade tag i den mellan tumme och pekfinger och äcklat sa "Det här är inte äkta skinn. Det här är pleather." 

Men ingen kvinna har någonsin förstått storheten. Jackan hatas av kvinnor som om den ensam vore upphov till all skit de fått stå ut med genom århundradena. 

Omdömena har varit allt från "skitful" till "löjlig". Och jag har fogat mig i kritiken – jackan han under flera år förpassats till en flyttkartong i källaren som om den vore en bunt smutsiga porrtidningar. 

Men så hittar jag den i en låda full med bråte och sätter den genast på mig. Jag poserar stolt för Linnea – plågsamt beredd på att få höra henne raljera kring den.

Det gör hon inte. 

Istället säger hon "den är tuff". Jag häpnar, blinkar förvånat. Menar hon att hon gillar den? "Den är tuff", upprepar hon tonlöst, som någon myndighetschef som tagit med sig frugan på tjänsteresa och nu har en Expressen-reporter i hallen. 

"Betyder det att den är snygg?" frågar jag. 

"Säg så här, det är ungefär som när en femåring sätter på sig en Stålmannen-dräkt och man säger att han ser jättestark ut." 

Jag vet inte hur jag ska tolka detta? Varför talar hon som Kristian Luuk i "På Spåret"? 

Satan och helvete, ska jag behålla jackan eller inte?

Ötzi!

Min flickvän Linnea tycker om att låta balkongdörren i vårt sovrum stå öppen. Att SMHI meddelat att det på grund av en snöstorm är förenat med livsfara att röra sig utomhus spelar ingen roll – Linnea vill ändå ha det öppet och då får jag "faktiskt sluta gnälla och respektera det". 

I morse vaknade jag upp kraftigt nedfrusen och yr av köld, det är en märklig grej att upptäcka att det snöar inuti lägenheten på det där sättet. 

Jag kände mig som ett överraskat lavinoffer i Alperna. 

Hade en läkare stuckit in en termometer i mitt anus hade jag väl haft samma kroppstemperatur som snömannen Ötzi när han hittades nedfrusen efter 5000 år på den där bergstoppen.

Försiktigt smög jag upp för att skjuta igen dörren men då började Linnea sömndrucket gorma som något nyvaket parkbänksfyllo som just upptäckt att någon av polarna smugit iväg med den sista flaskan rödvin. 

Jag vet inte vad som skulle krävas för att Linnea faktiskt ska låta bli att "lufta" mitt i vintern som hon kallar det.

Välkomna!

Jag har befunnit mig i Sydamerika några månader där jag vandrat runt i stråhatt och försökt skriva en roman. För detta sa upp mig från Expressen. Och man kan verkligen säga att jag lämnade familjen Bonniers varma famn med flaggan i topp – min sista insats för den där tidningen var att intervjua fel person.

Och boken gick så klart också åt helvete. 

Därför är jag nu så pank att jag väl nästa vecka får plocka ut en njure, sälja den och sy in ett mögligt akvariefilter i magen om jag ska ha råd att betala hyran. 

Men jag blev härligt solbränd i alla fall. 

Jag strålar, tamejfan, som Tjernobyl i maj 1986 när jag vandrar Stockholms gator fram.